Prio ett är inte bloggen just nu som ni märker, tiden räcker inte till och långt ifrån allt på agendan klaras av under veckorna som går alldeles för fort.
En stor del av förra veckans egentid gick till att scrappa ett minialbum om mig och min familj. Vi var ute och åt picninc den 1 maj och dagen därpå genomförde jag en liten intervju med alla. Ja, utom lillprinsen då, hans rutor handlar om sådant han gillar/inte gillar. Det händer så mycket nu! Orden flödar från alla håll, båda barnen växer som ogräs, den ena både tappar och får nya tänder, den andra får bara nya. Den ene klättrar, den andra cyklar, den ene går rundor och upptäcker alla skrymslen, vrår, dörrar, luckor, böcker och den andra drömmer om hästar, gnäggar och hopplar.
Minialbumet är en Mixed media square book 8×8 från Fancy Pants och en förpackning innehåller 3 tjocka chipboardark, 2 tjocka filtark, 1 transparent ark, 2 tryckta transparenta ark samt 3 öppningsbara ringar. Det finns inga hål, utan du kan göra hålen exakt där du vill ha dem. Jag ville göra något roligt och färgglatt så det blev mycket stansande och kladd med färg, runt filtkanterna har jag sytt med scrapper’s floss. Som ofta när man släpper loss och jobbar med många färger och flera element blir det lätt obalanserat. Så för att binda samman alltsammans, lät jag några detaljer återkomma på varje uppslag som cirklarna och jeanshjärtanen. Pratbubblorna, och molnen finns också med på flera uppslag.
Stansarna jag använt är QuicKutz nesting circles, CC rainbow, REV speech bubbles, CC labels, REV Weather samt 4×8-alfabetet Chemistry. Människoikonerna har jag ritat av från det lilla chipboardsetet från Maya Road. Skulle nog inte kunna motstå att köpa en sådan die om jag sprang på en…

Ibland när jag gör större projekt, som minialbum, så händer något på vägen som ställer mina första val av papper, färger och former helt på ända. Det kan vara lite frustrerande för den delen av min kreativa hjärnhalva som strävar efter balans och harmoni. Men vad gör det egentligen? So what om det inte blir som man först tänkt sig, det betyder ju inte att det är fel. Dessutom är det är ju resan som är det viktiga, minnet av den dagen bilderna togs och orden sades och det skojiga, frigörande i att efter långa dagar i kontorsstolen göra något med händerna som dagen därpå visar genom spåren av färg att man lever och att man lämnar ett avtryck.